Ett år med höns

Idag har jag inget vettigt att skriva om, det kan jag säga direkt. Jag tänker heller inte söka inspiration i Maaseudun Tulevaisuus den här gången. Risken är stor att jag blir alldeles för upprörd då. Där står säkert någonting skärrande om CAP-reformen och så mister jag nattsömnen. Det får bli någonting annat istället.
Till exempel det att det imorgon är ett år sedan vi fick hönsen. Tiden skenar iväg. Nu har de vuxit upp och fått egna kycklingar redan, snyft. Snart blir det tuppstek gånger sju, snyft, snyft.
Jag köpte mat åt dem idag och då slog det mig att de har ätit åtminstone 200 kilo foder under sin tid här. Plus våra matrester. Fem små hönor och en tupp!
En säck väger 40 kilo, och jag har köpt åtminstone fem säckar. Tur att vi får egen havre snart, så jag kan övergå till halvkoncentrat. Blir inte billiga ägg på det här viset. I och för sig är det nu inte de billiga äggen som är huvudsaken heller, men i alla fall...
Hur som helst, så skulle jag inte kunna avstå från hönsen mer. Snarare utvidga.
Det skulle nog vara ganska roligt att ha en flock av en annan stam av lantrashöns, kanske Savitaipale eller Piikkiöläinen...tål att tänka på.

De här två bilderna är tagna i början av juni,
då kycklingarna ännu var små.
Nu är de fullfjädrade huliganer.

Som avslutning en bild på fåren, i sluten formation!