En pinande ovisshet

Alla tre får har nu samma symptom, och Ullis är den som verkar sjukast. Vetrinären var här igår igen.
Vi böt sulfan mot penicillin och medicinerar nu allihop. Ingen klar diagnos har vi fått. Det känns för jävligt när man inte har en aning om hur det här ska sluta.
Eller visst har man ju en hel den onda aningar, men ingenting konkret att gå efter. Vi vet ju inte ens om det är fråga om virus eller bakterier. Det verkar ju nog vara någonting smittsamt, eller så är orsaken något de fått i sig, eller någonting annat, eller...?
Vi ska nu sticka dem i fem dagar och hoppas de blir bättre. Än syns inga tecken på det hos Ullis i alla fall...Tovis, som är störst och friskast, satte upp ett ordentligt motstånd till sprutan idag. Det är otroligt hur stark och snabb en tacka på 50 kilo är. Man hänger efter som en trasa när hon rivstartar iväg ur ens grepp. Att sedan lyckas gräva sig in genom ullen till skinnet, få in nålen i en muskel utan att träffa en åder och klämma in 5 ml penicillin utan att fåret skenar iväg med nålen i sidan... det är inte helt lätt. Två personer hinner knappt till för att få det gjort. Man får en rejäl adrenalinkick i alla fall.

Fåren på bilderna är ett beställningsarbete.
En födelsedagspresent åt en söt liten 6-åring.
Det var bra terapi att tova, när jag ändå inte får någonting annat vettigt gjort just nu. Jag är alldeles för stressad för att kunna koncentrera mig på någonting. Dessutom vill jag förstås hela tiden ha koll på vad som händer hos fåren.

Kommentarer

Populära inlägg