Vi tröskar!

Äntligen! Det här har vi väntat länge på.
Redan långt innan vi ens hade sått någonting gick vi och väntade på att få skörda. Det är ju det som är hela pointen med att odla. Att lyckas få någonting att skörda, menar jag.
Det här året har inte precis varit det lättaste för två nybörjare. Vårbruket var det besvärligaste i manna-minne (säjer de som hållit på länge), sommaren var sval och regning och följd av en lika regning höst.
Vi här vid sydkusten ska ändå inte klaga alls, på annat håll har det ställvis regnat så mycket att allt är förstört och läget helt katastrofalt.
Vi började tröska igår, men efter 20 minuter kom regnet och en stund senare öste det ner. Det var bara att erkänna sig besegrad och snopet köra in allt under tak igen. Idag hade vi turen med oss och hade, hör och häpna, uppehåll hela dagen. Det var dessutom sol och blåsigt så havren torkade upp någorlunda fort efter regnet. Själva åkrarna är förstås våta och leriga, men det problemet lär inte bli bättre av att vänta. Det skvallrar 10 dygnsprognosen om.
Trots det ostadiga vädret känns det i alla fall bra att ha kommit igång och visst känns det ju lite extra högtidligt att se släpet fyllas med gårdens egen säd för första gången på tio år.
Att det dessutom nu är min alldeles egna havre, gör ju det ännu lite roligare.
Utöver vädret bidrar den gamla tröskan också till spänningen. Så här långt har den gamla godingen hållit ihop och vi får hålla tummarna att den gör det i fortsättningen också.

Dodis njuter av solskenet medan husse tröskar.