Jag blir så deppad...

Idag försöker Ullis kissa oftare än någonsin. Jag tyckte redan att det verkade bättre för ett par dagar sedan, men tydligen inte. Nu tappar jag hoppet på allvar. Det måste väl nästan, mot alla odds, vara fråga om urinsten ändå.
Ett evigt knysande hela tiden. För tillfället verkar hon inte störas så värst mycket av det, men jag är rädd att det bara är en tidsfråga innan hon ligger och krampar och gråter igen. Jag skall på skolning om fårens utfodring under årets olika produktionsskeden imorgon.
Där föreläser en veterinär och fårspecialist och jag hoppas jag får möjlighet att rycka henne i ärmen och fråga vad hon tror om det här. Penicillinet hade tydligen ingen effekt, och är det urinsten finns det inte mycket man kan göra. Suck.

Här står Dodis och knyser.

Här är det Ullis.

Lönnlöv är smaskens.

Vädret vi haft idag skulle gärna få hålla i sig så skulle det finnas en chans att kunna tröska så småningom. Tio dygns prognosen såg helt ok ut för nästa vecka, men fredag verkar bli katastrof. Prognoserna är ju inget att fästa sig vid, det blir ändå inte så, men det kan bli värre... Vi har fixat på tröskan idag igen och nu borde den vara så redo den kan bli. 
Annat är det med mig. Trots att det inte är någon stor tröska känns den nog som ett vidunder för lilla mig och när man sitter vid spakarna är man inte så säker på vem som styr vem.


Kommentarer

Populära inlägg