lördag 2 november 2013

"Varför det?"

Idag har jag haft det stora nöjet att spendera dagen med bästaste väninnans barn, en två- och en fyraårig pojke. Hur skoj som helst, men jag har haft fullt upp med att förklara och motivera precis hela dagen. Varför det, undrar ni kanske? Jo, för fyraåringen frågar: "Varför det?" hela tiden. Hans vetgirighet är det ingen hejd på!
Han frågar och ifrågasätter allt, och gudmor ska tålmodigt svara och förklara. Jag skulle nog ljuga om jag påstod att det aldrig blir jobbigt. Vissa frågor finns det bara helt enkelt inget vettigt svar på och då ligger det ju nära till hands att man säger någonting i stil med: "nå, det är nu bara så". Vad är det för ett svar åt ett litet barn som vill veta t.ex. varför köksstolarnas ryggstöd ser ut på ett visst vis?
Ett dåligt svar, det är det. Då kunde man ju gå in på en förklaring om hur det finns stolar av olika slag o.s.v. men det slutar oberoende med ett till: "Varför?".
Med den här lille mannen måste man dessutom vara extra noggrann med vad man säger, för han har ett otroligt minne och sinne för detaljer. Han satt och ritade och tv:n stod på i bakgrunden och jag, min idiot, sade: "Titta, en kamel!" varpå han sneglade med ett öga mot tv:n och fnyste till och sade: "Det är en dromedar" och fortsatte att rita. Touché. Jag såg ju också att det var en dromedar, men av någon orsak valde jag att kalla den kamel istället.
Min point med det här är väl den att man inte ska underskatta barnens förmåga att förstå och ta till sig kunskap. Det lönar sig väl att passa på att proppa dem fulla så länge de är mottagliga och intresserade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...