Skapandets glädje

Jag borde inte blogga utan tova, men jag tänkte nu i alla fall ta en liten paus. Håller på och leker skapare och försöker få en hög illaluktande brun ull att ta formen av en älg. Det är faktiskt hemskt roligt till motvikt till alla tomtar. Jag har lite svårt för serietillverkning och skulle helst aldrig göra två likadana saker. I och för sig blir det aldrig två exakt likadana heller, men ändå. 

När jag börjar på en ny grej kommer det alltid först ett skede då det känns som om jag inte har någon kontroll över ullen, men sedan plötsligt börjar det arta sig och då blir det roligt. När jag sedan kommit så långt att jag kan börja fila på detaljer, som t.ex. ansiktsuttryck, då är det som allra roligast. Då känns det som figurerna vaknar till liv och får personlighet. När de är färdiga känner jag dem och då vill jag inte avstå från dem...

Idag gick jag en sväng i några hantverksbutiker i vår lilla stad för att beundra andra hantverkares produkter. I ärlighetens namn är jag minst lika intresserad av vad de begär för sina produkter, som av själva grejerna. Det finns många duktiga hantverkare och många mysiga affärer. Priserna varierar stort. Man ser att det finns de som snabbt vill sälja större mängder till lägre pris och de som hellre säljer en sak till högre pris. Prisvariationen på tovade vantar var väl från ca 25 upp till 70 euro. Jag ser inget fel i att man värdesätter sitt eget arbete och begär ett pris som motsvarar arbetstiden och materialåtgången, men när det gäller handarbete blir nog priset lätt för högt för många. Det finns ju ändå tomtar och vantar så de understa ruttnar i varenda affär. Meningen är förstås inte att konkurrera med supermarketarnas importerade massprodukter, men pengar växer ju inte på träd, de växer inte ens i plånboken, så det gäller väl att prissätta så man själv kan leva med det. Alltså inte leva på det, utan leva med det. Att leva på hantverk är nog en konst som är få förunnat.