Hösten närmar sig och det betyder att jag måste börja tänka på saker jag inte alls vill tänka på. Det är dags att fundera på hur många får vi ska ha i vinter och vilka de fåren är. Vi måste också beställa tid till slakteriet och försöka sälja en del djur. Det är svårt. Eller egentligen inte. Så länge man låter förnuftet styra är det riktigt enkelt. Då stirrar man bara på modersegenskaper, mjölkproduktion, lammens tillväxtkurva, rygglinjer, benvinklar o.s.v. Så fort man tillåter sig att avvika från det sättet att se på saken och låter hjärtat blanda sig, då blir det svårt. Det blir rent ut sagt hjärtskärande olidligt. Det är då hjärtat börjar protestera mot att ta bort Ullis, som producerar superfina lamm, men har problem med juvret, eller Tovis, som inte klarar av att sköta alla lamm hon får, eller Dodis som är lite konstig och som två gånger i rad fått ett missbildat lamm, men två fina... Eller Saga som är totalt ohanterlig, men sköter sitt ena lamm utmärkt. Förnuftet säger att det är bäddat för bekymmer att ha kvar de här djuren, förnuftet säger också att grunden till all förädling är att med hård hand gallra bort djur med egenskaper man inte vill föra vidare. Hjärtat skriker: Nej, du kan inte boka slakt åt de här härliga tackorna! Lyssnar jag då till både hjärtat och förnuftet blir det mycket enkelt. Då försöker jag sälja de här djuren som landskapsvårdare, resten till avel och de finaste lammen håller jag själv. Det låter som en plan.
Alva, Frejas fjolårslamm.
Vi har beslutat att göra oss av med alla korsningar och hålla oss till ren finsk lantras för att göra utfodringen så lätt som möjligt. Det skulle förstås kännas betydligt lättare att sälja dem än att skicka till slakt. Hör av er om ni eller någon ni känner är intresserad. Det finns också lamm och tackor av finsk lantras till salu.
Dodis med sina lamm Blondi och Bodil.
Jag vägde dem idag och deras fyramånaders vikt ligger på ca 31 kg. Riktigt hyfsat.
Kommentarer
Skicka en kommentar