måndag 27 januari 2014

Vilken överraskning!

Idag fick jag ett textmeddelande där det stod att mitt paket finns att avhämta hos Matkahuolto (buss- och fraktbolag). Där stod också summan jag skulle betala för att lösa ut det. Jasså, tänkte jag, nu har jag blivit dement på allvar eller så har Matkahuolto fel telefonnummer. Jag hade ingen som helst minnesbild av att ha beställt någonting och i alla fall inget så dyrt. Bäst att reda upp det här så fort som möjligt, tänkte jag och tågade bestämt in till pakettjänsten för att meddela att de har textat fel person för jag har inte beställt någonting. Vad heter du då, undrade damen vid disken, för att sedan kostatera att visst är det ditt paket. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken så hon kollade upp avsändaren och då blev jag ännu mer häpen. Det var ju skinnberedaren.
Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få skinnen så här fort så jag hade inte en tanke på att paketet kunde vara av dem. Jag tror inte jag någonsin blivit lika glad och ivrig över ett, eller rättare sagt två postpaket. Jag fick verkligen behärska mig för att inte riva upp dem direkt och jag hade riktigt magknip när jag kom hem och öppnade det första paketet.



















Jag har hört så många skräckhistorier om förstörda, borttappade, utbytta skinn så jag försökte att inte ha för höga förväntningar på kvaliteten. Dessutom var våra baggar så långhåriga och smutsiga med hö i nackhåren så jag visste inte om det överhuvudtaget skulle gå att få några anständiga skinn av dem. Lättnaden var stor när jag rullade upp paketen och såg att de var hur fina som helst. Vi har ju inte ännu satsat på att avla fram fina skinn med fin stapelbildning och lock, men bortsett från det är jag nöjd med själva beredningsresultatet. Adams skinn hade gått sönder (det syns på översta bilden), men det har dom lappat. I övrigt ser det skinnet ut som det gjorde på hans rygg. Algots (till vänster) kan man känna igen på att det är det glansigaste med finaste staplarna medan Arons har blivit ganska vaddigt (höger). Det var väntat eftersom Tovis och alla hennes lamm har en ganska glanslös och mycket smukrusig ull. Balders stora, fina lockar har inte slagit igenom hos lammen.


Det här är Adams "rumphår". Hans pälsväxt var inte av denna världen. 
Skinnet är mycket opraktiskt men roligt att ha som minne av vårt allra första svarta lamm.

4 kommentarer:

  1. Å vad det är härligt med skinn och det är så snyggt om man låter dem behålla sin naturliga längd.

    Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det! Jag gillar den naturliga looken, men aningen kortare hade de kunnat vara av praktiska skäl, men vi fick inte iväg djuren tidigare.

      Radera
  2. Dom blev ju jättefina, var nöjd! Det är spännande att vi via aveln kan förbättra pälskvalitén, där finns mycket att lära. Maffigt med det hellånga svart/bruna, jag är lite svag för dessa "björnskinn" de brukar också vara lätta att sälja.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Lite gula är de i topparna där de varit som smutsigast, det vill säga runt baken och på sidorna, men till eget bruk gör det inget, Det bruna ser faktiskt björnaktigt ut, precis som själva lammet gjorde då det begav sig...

      Radera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...