En isbjörn

Freja, som av naturliga skäl fått smeknamnet "björnen", fick idag en liten isbjörn.
Det har vi ju väntat på i tre veckor men ändå kom det lite överraskande. Jag hade inte sett några konkreta tecken på att det var så nära så jag sysslade med annat när pappa kom och sade att nu klämmer hon ut någonting.
Det var i alla fall vad hon försökte göra.
En snabb titt avslöjade att det var ett huvud och ett framben, inte två som det borde för att gå smidigt. Medan pulsen steg försökte jag känna efter hur det var fatt med det andra benet men det var så trångt så det gick inte. Lammet satt fast som murat med huvudet ut och ett ben som spretade någonstans där inne. Jag har blivit lärd att man skall försöka leta rätt på benet och peta fram det innan man hjälper till att dra ut lammet men det var omöjligt.
Att dra gick inte heller för det bara knakade i ben och nacke. Jag blev mer och mer panikslagen anefter som lammets nos blev kallare och kallare. Pappa kom då också med och hjälpa och till slut fick han ut lammet. Jag trodde det skulle bli begravning igen, men efter lite hjärtmassage och dinglande upp och ner kvicknade den lilla tösen till. Inom tio minuter hade hon redan sörplat i sig råmjölk och en stund senare var hon på benen.
Jag är imponerad av lilla frökens livskraft!

Alva

Kommentarer

  1. Voi nej de söööötaste man sett!
    H. Moster L :D

    SvaraRadera
  2. Ganska "pluti" nog faktiskt!:) När jag var ut för en stund sen stod hon och sparka på mamma för att hon var hungrig och tyckte att mamsen sku stiga opp. :)

    SvaraRadera
  3. Vilken stadig lite tjej, skönt att ni fick ut henne, sådana gånger måste man trycka tillbaka hela lammet för att kunna korrigera. Det brukar gå bra med lite extra glid även om det är jobbigt att liksom börja om :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag hade den tanken i bakhuvudet också, men det kändes liksom så omöjligt, det gick knappt att få in fingertopparna och jag är ju inte världens vanaste fårförlösare precis. Men man lär så länge man lever! :)

      Radera
  4. Vilken dramatik. Jag skulle ha satt benen bakom ryggen i paniken. Strongt. Och hon är ju sanslöst gullig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, panikkänslan var nog påtaglig kan jag intyga! Men glädjen var också lika stor när hon sedan steg upp på egna ben! :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg