torsdag 22 maj 2014

Betessläpp

Gräset växer så det knakar, äppelträden blommar och temperaturen närmar sig 25. Ganska skönt, tycker jag.
Det har varit mycket att fixa sedan jag skrev sist. Förra veckan gick till att förbereda betessläppet. I år använder vi eltrådar. De är lätta att spänna upp, men det behövs en hel del käppar och isolatorer. Ifjol hade vi elnät, men det är nog jäkla besvärligt jämfört med trådar. Elnätet kommer nog ändå att komma i användning för baggarna efter avvänjningen. Förra lördags var det betessläpp. Det är alltid lika nervpåfrestande. Jag gick med magknip och hjärtat i halsgropen redan ett dygn innan och jag är inte säker på om det har lättat än. Det känns alldeles totalt tokigt att släppa dem fria på en stor åker, med bara fyra trådar omkring. Speciellt när de aldrig sett eltrådar förr. De gamla tackorna verkade ändå förstå poängen utan att behöva testa, men Bull gick fram till tråden, fick en stöt och rusade rakt genom alltihopa ner i diket på utsidan. Gissa om mitt hjärta slog volt. Innan jag hann reagera mer än med ett hysteriskt vrål: "Han är ytterom!" så var han ändå tillbaka i hagen igen. Nu verkar det nog som alla skulle förstå vad trådarna innebär, men jag är inte lugn för det. Vitsvanshjortarna och älgarna har haft som vana att beta på den här åkern dagligen, så jag är rädd för vad de kan ställa till med om de inte förstår att akta sig för trådarna. För att inte tala om lodjuren, vars spår vi såg i knutarna i vårvintras. Hujedamej.

Jag har inte presenterat de nya baggarna för er, men det ska jag göra nu.

Det här är Ragnar. Han är min gullegris nummer ett.

Här står han tillsammans med Odin, som var ett impulsköp.

Vi skulle egentligen bara byta Balder mot Ragnar, men kom sedan på andra tankar. Jag tror det var bra så, för de har haft så mycket magproblem att det är tur att de har varandra som sällskap. Det hade varit en diarré-epidemi, p.g.a. rypsmjöl, där de kom ifrån och Odins mage blev dålig så fort han kom till oss, så vi höll dem isolerade för sig. Ragnar klarade sig bättre så länge han var inne, men efter betessläppet var det kört. Gräset är mycket "starkt" på försommaren så djurens magar sätts på prov. Hans mage klarade inte alls övergången till färskt gräs, så han har haft en hiskelig rännskita i flera dagar. Nu är de isolerade igen och jag försöker medicinera så gott det går. Det är ju farligt med diarré i den här hettan. En liten stackare torkar fort ut.



Boris stirrar stint på Beyoncé och hon stirrar tillbaka. 
Någonting är så likt, men samtidigt så fel.


I hönshuset piper tio små kycklingar. 
Jag hoppas innerligt att ens en av dem är en höna.

4 kommentarer:

  1. När får du veta det att det är en höna? I fall det bara är tuppar får ni äta mycket coq au vin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det klarnar anefter som de gula dunen ersätts med riktiga fjädrar. Just nu ser det nog inte värst lovande ut.

      Radera
  2. Skönt att släppa på bete, trots magknip och oro, det blir både lugnare för oss och fåren när den första oron lagt sig. Vi har ju alltid en liten rasthage vid stallet som är med eltrådar, det är bra för då hinner lammen lära sig innan det är dags för stora betet. Snygg bagge, fint med den bruna färgen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo visst är det skönt också. I år har vi bara haft lite onödigt mycket diarre' bland lammen, ifjol var det inte ett enda fall. Skilladen ligger väl i att de nu är på ett odlat bete, som är alldeles för kraftigt för dem. Stressigt är det i alla fall. Jag vet inte riktigt var gränsen går för när man ska försöka hjälpa dem. Lägger man dem på hö och vatten så blir det bara ännu värre när de släpps fria igen. Suck.

      Radera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...