Slakt och lillajul

Lillajulen kom som på beställning efter höstens dystraste dag, slaktdagen. Då kände jag mig som en stor skit och bedragare och gick omkring med en stor, tung sten i bröstet hela dagen. Att med havre lura in de oskyldiga små liven i bilen för att sedan köra iväg dem på den sista färden, fy usch. Det är inte heller själva avlivningen som plågar mig, utan rädslan och stressen de fått stå ut med innan det. Ändå vet jag att det här var mycket lindrigt i jämförelse med hur det kan gå till.
Nu gäller det bara att se framåt istället.
I nästa vecka får vi hämta hem köttet, det blir en högtidlig stund när vi får äta vår första måltid med kött vi själv producerat.
Visst har vi ju ätit tupp redan, men det krävde nu inte så stora insatser precis.

Jag, som inte är någon gourmetkock, känner nog en liten press för jag har en hel del att lära mig vad gäller tillredning av lamm. Att göra mat på tio minuter lär ska bli ett minne blott. Recept mottages med tacksamhet!

Det har varit bra terapi att fixa med gran och ljus och pynt. Jag tycker så mycket om julen, så jag pyntar i god tid så man hinner mysa hela december. Efter julafton känns allt genast onödigt, så det gäller att njuta på förhand.