torsdag 18 juni 2015

Avskiljning

Det ska bli väldigt skönt med lite midsommarfirande kan jag berätta. Det har varit en mycket jäktig vecka, så nu slänger vi handskarna i knuten och lyfter fötterna på bordet för några dagar. Den här veckan skulle bagglammen skiljas från sina systrar och mammor och det för med sig en hel del jobb. 
Först måste vi göra en ny hage åt dem, vilket i praktiken innebar dryga 600 isolatorringar som skulle skruvas in i ca 150 stolpar som skulle slås ner i hårdaste leran, för att sedan bindas samman med ca 2,8 km elstängseltråd. Sedan skulle de vuxna baggarna Odin och Ragnar flyttas till den nya hagen och därefter var det bagglammens tur. Att samla ihop en fårskock utan vallhund är... hmmm...en utmaning. Nerver av stål är ett måste annars bränner man så många proppar så det blir alldeles becksvart mellan öronen på en. Mina nerver är inte riktigt tillräckligt tåliga, för att inte tala om husbondens. 
Man kunde tycka att det inte skulle vara så svårt att få in en liten, rätt så tam flock i en samlingsfålla, men där tycker man fel. I fållan har man istället alla de djur man inte behöver samla och ytterom har man alla andra. De mest tama, kelsjuka bagglammen har plötsligt förvandlats till de mest misstänksamma, skeptiska djur man någonsin sett. De man trodde att man hur lätt som helst kunde fånga bara genom att ta dem i famnen, de står plötsligt på tio meters avstånd och bräker hysteriskt för att mamma är inne i fållan, vart de själv inte vågar gå. Suck och stön. Man blir psykiskt alldeles slut bara av det myckna oljudet. Saken blir inte bättre av att man vet att det inte finns något annat val än att få fast dem på sätt eller annat, eftersom de börjar vara så stora att det finns risk för att de betäcker både mammor och systrar. Det tog väl ett par, tre timmar och några inte så smidiga anfallsdykningar att få dem samlade. Sedan skulle de köras till den nya hagen där Odin och Ragnar tog emot dem med stor förundran. Det blev ett sådant hiskeligt liv och bräk och huvudlöst rusande så jag tänkte få hjärtslag gång på gång. Småningom lugnade de nog ändå ner sig och bräkte bara lite olyckligt efter mamma ibland. När jag morgonen därpå gick för att kolla läget kom de alla fram till mig som om inget hade hänt kvällen innan! Märkliga djur! 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...